Det heliga numret
I går var det bråk i lägenheten över min. Jag hade just släckt lampan när en kille och en tjej skrek och svor på varandra. Till en början brydde jag mig inte, det har grälats en heldel i min egen lya också, men när det började bankas i väggar och dörrar blev jag en smula orolig. Tjejen hade slutat skrika och det enda som hördes var dunsar.
Då det inte slutade på ett tag bestämde jag mig för att ringa polisen. Kul att höra att någon blev ihjälslagen när man själv låg och hörde på. Nope. Jag hittar ett nummer på datorn (inte 112) som jag försöker ringa. Upptaget. Provar igen. Upptaget. Efter att det varit upptaget i tio minuter och dunsarna blivit hårdare fast mer sällan, får jag nog och ringer 112 ändå.
Eftersom man blivit i- tutad redan från barnsben att verkligen absolut jätte- aldrig ringa 112 förens det verkligen är en NÖDSITUATION, rabblar jag fort som fan när polismannen svarar: "det här är inte nöd, det här är inte nöd."
- Nej varför ringer du då? undrar snuten.
- Lägenhetsbråk, bara lägenhetsbråk! skriker jag.
- Okej, jag kopplar dig vidare, småskrattar mannen.
Jag blir fett ställd. Får man ringa dit hursomhelst numer eller? Tänk om någon annan inte kommer fram för att jag ringer p.g.a att det andra numret inte funkar? För hur många som helst kan väl inte komma fram samtidigt? Jag måste skriva och fråga fys-Patrik i Filip & Fredrik. Han kan väl mycket om telefonväxlar o sånt!
Efter att snuten kommit så slutade i alla fall bråket. Säkert inget allvarligt men jag kunde somna med gott samvete.
Nu ska jag sova o läsa Blonde.
Peace!
Kommentarer
Postat av: Evelina
Du har så himla rätt, man har blivit itutad så länge att man absolut ABSOLUT inte får ringa 112 om det inte är nöd att jag betvivlar att jag överhuvudtaget skulle våga ringa ens om mitt liv hängde på det.
=)
Trackback
