Frihet?!
Jag är arg! Mer precist är jag arg på alla som begår övergrepp, det kan vara rån, våldtäkter eller misshandel. Jag kom på att jag var arg igår, när jag runt tio skulle gå hem från jobbet, en sträcka på kanske fem kilometer. Trots att jag aldrig har blivit utsatt för något av de ovan nämna är jag orolig när jag går själv på kvällen, jag hoppar till varje gång någon går eller cyklar förbi mig. Jag är rädd när jag går genom områden som inte är upplysta och där inga andra männsikor befinner sig som skulle kunna höra mig skrika om något hände.
Att begå ett brott mot någon kränker inte bara detas intrigitet och utsätter dem för något som de kommer få leva med hela livet utan begränsar samtidigt min frihet. Det är inte lika självklart för mig att cykla hem efter en kväll på krogen eller gå någonstans själv när det börjar bli mörkt då man dagligen kan läsa i tidningen om gruppvåldtäkter mitt i stan, överfall utanför statoil och misshandel vid busshållsplatser.
Fega människor är det, personer utan självförtroende och riktiga vänner, sådana som faller för trycket och inte har någon förmåga att tänka sig in i andras situationer, eller förstå hur de förstör för den som blir utsatt och i förlängningen: hur de förstör även för sig själva, det utvecklas fördomar mot vilka allmänheten 'tror' det är som är skyldig, misstänksamheten ökar och vänligheten mot okända människor minskar. Är det så vi vill att vårt samhälle ska se ut?
Jag borde utveckla detta inlägg ännu mer, men nu har jag jobbat upp för mycket ilska, inget vettigt kommer ut. Nu ska jag gå och ta mig an lite strukturprocesser istället för att lugna ner mig.
