fivegirlsandamonkey

- Det är låst, säger killen.

- Jaha, men visst var det här det var visning? frågar jag.

- Japp, vi har stått här och väntat en kvart, säger tjejen och ler under lugg.

Hon tar tag i sin killes hand och svingar den fram och tillbaka. Han har bara t-shirt på sig och 

den tejp-prydda gladpacken på armen vittnar om att tatueringen där under är nygjord. Tjejen 

har betydligt mycket mer kläder på sig. Mössa, vantar, halsduk och dunjacka. Killen bankar med

hälen mot porten och rycker i handtaget. "Jävla puckon öppna för fan" säger han. "Sluta banka som

en omogen tonåring" säger tjejen. De börjar kivas men bara på skoj. De är roliga och jag kommer på mig

själv med att skatta högt åt deras skojbråk. Han pussar henne på håret och fajten verkar vara över.

Jag står där i regnet. Tittar på paret som skojar, pratar och pussas. Avundsjuk är jag. Så in i norden. Hemma

hos mig är inga bråk på skoj. Allt är blodigt allvar. Gränsen är överskriden för länge länge sedan. Vill vara en av dem,

vill att vi ska vara tillsammans alla tre och bara skoja och hålla om varandra hela dagarna.

På vägen hem tänker jag på det lyckliga paret. Undrar hur det ser ut i deras sovrum och om han pussar henne på

håret i sömnen också. När jag kommer hem och slår på teven kommer reklamen med lergubbarna, den för com hem. Pappan har huggit julgran och mamman lagat mat. Storebror sitter vid teven och Lillasyster springer runt och busar. " Kom nu mamma har lagat mat" säger pappan. "Ja, kom nu! säger Lillasyster. Jag är hungrig". Vips så flyttas hela familjen till köksbordet och rutan med snabbaste bredbandet kommer upp. 

Jag märker att tårarna och snoret rinner hejdlöst. Det är vid sådanna här tillfällen- trots att man inte vill- inser att man inte är helt hundra. Ännu.